Amerika först, Europa sist?

24.03.2017 kl. 15:00
Debatten om den nya presidentens budgetförslag gäller både amerikansk och europeisk försvarspolitik.

"Trumps anhängare väntade på presidentkandidat Donald Trump i ett valevenemang i Lynchburg den sjunde november 2016" (FOTO: Jaan Siitonen)

 

De första 60 dagarna under Donald Trumps administration har visat att USA:s europeiska vänner behöver tänka på det transatlantiska förhållandet inom försvarspolitik. För den största delen, visar Trump litet intresse för den Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) i allmänhet och Europeiska unionen (EU) i synnerhet. Redan under sin valkampanj demonstrerade Trumps retorik att amerikansk diplomati à la Trump inte skulle fortsätta som "business as usual". Förra veckans budgetförslag bevisade en radikal förändring av prioriteringar i USA:s utrikespolitik, med viktiga konsekvenser även för EU-länder.

 

"Amerika först"

Trumps budgetförslag är ett gott exempel på så kallade Amerika först -politik som han mer eller mindre definierade under sin valkampanj. Den innebär löften om protektionism, begränsningar av invandring och satsningar på internt säkerhet. Som president har han dock inte förtydligat sin stora strategi för utrikespolitik, utan olika kriser har följt varandra. Man kan inte läsa omfattande intervjuar eller artiklar om den nya presidentens utrikespolitik utan bara korta meddelanden på Twitter. Dessutom har många utnämningar i administrationen inte gjorts, inte ens i de viktigaste departementen. Det finns också många som är oroade över den nuvarande administrationens kopplingar till Ryssland som FBI har nyligen börjat utreda. Oorganiserad eller även kaotisk är därför de vanligaste beskrivningarna som man hör i Washington nuförtiden.

Trumps budgethöjningar gäller främst försvar och inrikes säkerhet, medan bl.a. den federala miljöskyddsmyndigheten EPA, utrikesministeriet och USA:s bidrag till FN, Världsbanken och andra biståndsprogram kommer att se nedskärningar. Men inte alla experter (även inom administrationen) är eniga om att dessa höjningar kan öka säkerhet antingen i USA eller globalt. Istället kan resultatet vara negativt utan en bra strategi som tar hänsyn till de nya globala säkerhetsutmaningarna som behöver nya lösningar.

Problemet med denna "Amerika först" -politik är, bland annat, att de nuvarande säkerhetsfrågorna är mera omfattande än under tidigare decennier. Till exempel klimatförändring och hungersnöd har orsakat och kommer att orsaka konflikter i Afrika och Mellanöstern, exempelvis sådana som det blodiga inbördeskriget i Syrien. Kärnvapen och hangarfartyg är inte heller de bästa lösningarna på cyber- eller terroristattacker. Att satsa på militärbudget istället för diplomati, miljöskydd och utvecklingsbistånd betyder inte att USA:s militärstrategi och utrikespolitik kommer att vara bättre utrustad, utan man riskerar att ha ännu mera säkerhetshot i framtiden. Eller såsom Trumps nationella säkerhetsrådgivare, general James Mattis, sade inför kongressen 2013: "om man inte finansierar utrikesdepartementet fullt ut så måste jag köpa mer ammunition". I Europa borde budskapet vara klart: EU-länder måste ta mera ansvar och samarbeta inom försvarspolitik.

 

Europeiskt samarbete

För EU-länderna spelar USA fortfarande en stor roll i europeisk säkerhetspolitik. De flesta EU-länderna har sett Nato som Europas säkerhetsgaranti efter det andra världskriget och under kalla kriget. Men under de senaste åren (även under Obamas presidentskap) har USA varit mindre villig att betala Europas räkningar för försvarsutgifter. Trumps valkampanj underströk att hans administration inte vill fortsätta denna obalanserade finansiering och detta budskap levererades också under årets säkerhetskonferens i München.

För de europeiska beslutsfattarna betyder det att man behöver ta mera ansvar genom att höja försvarsbudgeten och samarbeta på en europeisk nivå. Tyskland har redan meddelat om höjningar i försvarsutgifter från 1,2 till 2 procent av BNP. De flesta Nato-länderna når inte denna nivå och budgetnedskärningarna sätter press på länderna att samarbeta. Europeiskt samarbete inom försvarspolitik borde dock inte blandas med en diskussion om en europeisk "superarmé". I Europa har idén av en gemensam EU-armé varit antingen en federalistisk dröm eller en nationalistisk mardröm. Begreppet är därför oftast använt på ett vilseledande sätt och diskussion om samverkan inom militärplanering och -ledning och i anskaffningar blir svårt. Samarbete inom dessa områden kunde dock spara miljarder euro i investeringar och leda till en mer effektiv försvarspolitik med interoperabla (och självstyrande) försvarsmakter. Med en oförutsägbar president i Vita huset borde detta alternativ vara självklart i Europa.

Dessa teman dominerar debatten om det transatlantiska förhållandet i Washington nuförtiden och valen i Frankrike och Tyskland kommer säkert också att handla om försvarsfrågor. I Europa borde man inte imitera den amerikanska administrationens kortsynta politik. Det är inte ens troligt att Trumps budgetförslag kommer att godkännas utan ändringar i kongressen, på grund av kritik från både demokraterna och republikanerna.

 

 

Timo Häivälä