Flexibiliteten är det centrala

26.03.2018 kl. 10:38
Flexibiliteten och överskådligheten i föräldraledighetssystemet är det centrala - kanske till och med avgörande, skriver Mikael Nygård, professor i socialpolitik vid Åbo Akademi, i en kommentar till tankesmedjan Agendas familjerapport.

Mikael Nygård

Hedrad av uppdraget att kommentera Tankesmedjan Agendas föräldraledighetsrapport ”Tre myter om familjeledigheter” i samband med seminariet i Vasa den 22.3.2018, vill jag framföra följande tankar och reflektioner. Allra först vill jag rikta ett tack till författarna för en intressant och tankeväckande rapport om det finländska familjeledighetssystemet i nordisk belysning. Syftet med rapporten är att stimulera till diskussion, samt att visa att det finländska systemet inte är lika generöst som i andra nordiska länderna, att föräldraledigheten inte fördelas speciellt flexibelt mellan mamman och pappan, samt att de finländska mammornas arbetsinsats är betydligt högre än vad man många gånger tror.

"Välgjord rapport"

Mitt allmänna intryck av rapporten är positivt: den är välgjord och lyfter fram många intressanta jämförelser och reflektioner gällande de nordiska ländernas familjeledighetssystem. Jag håller med i de slutsatser som författarna drar, och sällar mig även i övrigt till det som övriga kommentatorer redan anfört. Jag tror att det är viktigt att dessa saker lyfts fram i debatten för att vi ska förmå finna ut hur systemet kunde göras ännu bättre. Och som vi alla vet, är just detta väldigt aktuellt. Det är samtidigt en väldigt politiskt kontroversiell sak, vilket vinterns tvist mellan regeringspartierna gällande familjeledighetsreformen visar. Vad som sist och slutligen fick reformen att falla kan diskuteras, men jag tror det handlar väldigt mycket om ideologiska skillnader, brist på pengar och givetvis att är väldigt svårt att på kort tid planera och förankra en så pass omfattande reform, speciellt som ett riksdagsval är på ingående.

Anna Rotkirch presenterade Agendas rapport på ett seminarium i Vasa 22.3.2018.

 

Flexibiliteten avgörande

Själv anser jag att flexibiliteten och överskådligheten i systemet är central, kanske till och med avgörande. Det är detta som underlättar för föräldrar att planera och finna ut så smidiga lösningar som möjligt för sina familjer. Det borde därför vara möjligare att till exempel kunna kombinera föräldraledighet med deltidsjobb och att dela ledigheten mellan föräldrarna. Här är jämställdhetsfrågorna givetvis viktiga; vill vi få en större andel pappor att axla ansvar för sina barn, bör det enlig min mening finnas öronmärkt ledighet för pappan som borde vara
oberoende av mammans ledighet. Detta är ju något som på basis av erfarenheter från övriga visat vara ett fungerande sätt.

Inte en nordisk välfärdsmodell utan snarare fem 

Även om Finland på många sätt liknar de övriga nordiska länderna – vi refererar till exempel gärna till vårt land som en medlem av den nordiska välfärdsmodellen – måste vi minnas att det också finns skillnader mellan dessa länder. Istället för att prata om en nordisk välfärdsmodell, tror jag det vore riktigare att tala om fem välfärdsmodeller, även om det givetvis är sant att dessa länder givetvis har mer gemensamt sinsemellan än vad de har med länder utanför. I fråga om den finländska familjepolitiken verkar det dock bli allt mer befogat att fråga sig hur ”nordisk” vårt system är. Jag tänker här på de nedskärningar som gjorts under de senaste åren av åtstramningspolitik, och där universalismens princip naggats i kanten genom exempelvis begränsningen av rätten till småbarnspedagogik. Detta innebär givetvis inte att det inte skulle finnas lärdomar att sökas i de övriga nordiska länderna. Visst ska vi ta till oss sådana policylösningar som visat sig fungera i andra länder, men jag tror samtidigt att det kan vara problematiskt att okritiskt anamma sådana lösningar och synsätt. Vi måste minnas att det inte givet att det som fungerar på annat håll även fungerar här.

De olikheter som vi kan observera har delvis sin grund i historien men avspeglar även olika tankesätt och politiska föreställningar om vad staten bör göra för familjerna. Som ett exempel visar data från den internationella surveydatabasen ISSP:s familjemodul från 2012 att en större andel av finländska mammor och pappor stöder en traditionell fördelning av familjeroller än vad som är fallet i övriga Norden. Dessutom ser de i likhet med danska föräldrar mammors förvärvsarbete som menligare för småbarn än vad föräldrar i de övriga nordiska länderna gör. Sådana attityder avspeglar sig i sättet på vilket familjepolitiken är uppbyggd, men även vilken politisk legitimitet den åtnjuter.

Vi bör med andra ord vara aningen försiktiga med att överdriva likheterna mellan de nordiska ländernas familjesystem, eftersom de aldrig avsåg att vara helt identiska eller befrämja samma målsättningar. Likaså bör vi fördjupa diskussionen om vilka lösningar som sist och slutligen är ”bra” eller ”dåliga” i detta sammanhang, samt vara försiktiga med att utmåla vissa politiska imperativ som de enda rätta i debatten om hur familjeledigheterna ska reformeras. Jag tänker här speciellt på att det finländska familjeledighetssystemet ofta kritiseras för att vara ett ”lapptäcke”, men är detta då nödvändigtvis en helt dålig sak, ifall vi betänker att detta lapptäcke representerar en slags mångfald i sättet på vilket föräldrars synsätt och behov kommer till uttryck? Visserligen bör vi kämpa för att göra föräldraledighetssystemet mer jämställt, men innebär det att vi ska frånta föräldrar rätten att själva få bestämma? Och var
finns barnen och barnperspektivet i allt detta? Borde vi inte också lyfta fram frågan om vilka lösningar som bäst tryggar barnets bästa?

Förändring sällan kostnadsneutral

Det finns med andra ord många sätt att se på saken och detta är säkert en anledning till att det är svårt att finna en enighet om hur systemet ska se ut och reformeras. Vi skulle kanske vinna på att se familjeledighetssystemet i ett större sammanhang Det är å ena sidan en produkt av politiska kompromisser där olika principer om jämställdhet och valfrihet vägts mot varandra, å andra sidan är det något som i hög grad påverkas av vad som händer på arbetsmarknaden. Att ge pappor mer öronmärkt ledighet är givetvis viktigt, men samtidigt reflekterar systemet de skillnader som råder i övriga samhället. Genom att män har högre löner, är det ur hushållets synvinkel dyrare ifall pappor stannar hemma med barn. Likaså väljer vissa mammor att inte använda sig av vårdledighet, eftersom hemvårdsstöden är för låga för att man ska klara sig ekonomiskt. Det skulle med andra ord krävas en kombination av olika åtgärder: till exempel att förlänga papporna öronmärkta ledighet, att öka generositeten både i föräldradagpenningen men också i hemvårdsstödet, att se över finansieringsmodellen och framförallt att öka flexibiliteten och överskådligheten. En förändrad arbetsmarknad och en ökad mångfald av familjer kräver mer översiktliga och flexibla lösningar som befrämjar jämställdheten, sysselsättningen och valfriheten utan att för skull äventyra familjens och barnens välbefinnande. Sen är det en annan sak att sådana lösningar sällan är kostnadsneutrala. Ett exempel är den 6+6+6-reformmodell som föreslogs den s.k. föräldraledighetsarbetsgruppens år 2011. Denna modell hade, enligt mitt tycke, tillsammans med en översyn av finansieringsmodellen för föräldraledighetssystemet kunnat förena dessa principer på ett vettigt sätt, men givetvis till priset av högre utgifter.

En lyckad reform kräver tid

Det sistnämnda för oss in på frågan om hur välfärdsprogram är finansierade och administrerade, en sak som rapporten inte desto mer går in på i fråga om föräldraledighetssystemet, men som vore viktig för att förstå logiken i olika system och varför det är så svårt att reformera dem. För att lyckas reformera det finländska systemet, i en riktning eller annan, krävs det givetvis ordentligt med tid, eftertanke, expertis och en bred förankring bland de olika intressegrupper såsom exempelvis arbetsgivare (som i Finlands fall står för en betydande del av finansieringen). Att försöka genomföra en toppstyrd reform under kort tid, vilket nu senast varit fallet i Finland, är sällan möjligt eller rekommendabelt.

Sammanfattningsvis vore det viktigt att försöka få till stånd en mer nyanserad debatt om familjeledigheten och framförallt ge beredningsprocessen mer tid, ifall vi vill få en lyckad ändring till stånd samtidigt som denna ändring står i paritet med vad föräldrar vill och även
barn gynnas av. Det finns helt klart behov av att anpassa det rådande systemet till en föränderlig värld, där flexibilitet och hänsyn för olika intressen och principer bör råda.

 

Text: Mikael Nygård. Skribenten är professor i socialpolitik vid Åbo Akademi. 

 

Forskningsprofessor Anna Rotkirch från Befolkningsförbundet presenterar de tre myterna i korthet.

 

 

Mattias Fagerholm